Är författarskap ett kall eller en passion? Jag vet bara att vissa historier måste ut oavsett. De ligger innanför skinnet och bara väntar på rätt tidpunkt att få formuleras i meningar och sättas på pränt. Lite grand som om något rör sig inuti, kliar och pockar på uppmärksamhet.
Har berättelser egna liv? Ja jag vill tro det och i sanning är själva nedskrivandet en terapeutisk resa, det har varit mycket bearbetande av det som hände då för länge sedan, under skrivandets gång. I sanning har det varit något av en befrielse att släppa själva historien lös. Att hitta sin röst och att våga använda den. Vi har alla rätt till vår egen historia och vår egen sanning.
För min sanning är min egen, jag förstår att de människor som jag mött i mitt liv skulle berätta händelser vi delat annorlunda. Men så är ju livet och det innebär inte att någon av oss har fel. Vi har och äger vår egen sanning och vår egen historia. Minnet fungerar olika och selektivt men det är inte så viktigt, det viktiga är de livssanningar vi definierar efter det vi varit med om.
Jag tror att det effektivaste sättet att verkligen lära sig något på riktigt är att själv uppleva, dvs göra sina egna erfarenheter. Själv trodde jag som ung att äldre människor hade haft så annorlunda liv att de omöjligt kunde förstå mig eller att jag för den delen skulle ha något att lära mig av dem.
Naivt och självupptaget? Tja, jag ser det mer som att det hör ungdomen till att utmana, vara uppe i sig själv och tro att ingen någonsin har varit så levande som vi unga är nu. Skulle de gamla någonsin känt som jag, så har de för länge sedan tappat förmågan att förstå och minnas hur det är att vara ung och brinna av en inre eld.
Jag dömer ingen inklusive mig själv för det, då det är så det ska vara. Naturen har gjort oss så, de unga gasar och de gamla bromsar, det är en fin och naturlig balans.
Det enda jag vet är att man ibland som ung kan avfärda erfarenheter som de äldre har. Kanske finns det möjlighet att lära sig av de som varit med lite. Nyfikenhet på meningen med allt vaknar ju efterhand man växer upp. Hur hänger min längtan i bröstet efter något som jag inte riktigt kan definiera, ihop med mitt liv och min framtid? Kan jag utforska det och var hittar jag isåfall kunskap om det?
För nyfikenheten att söka inåt finns där redan när vi är små. Har vi tur finns det vuxna runtomkring som kan ge oss lite starthjälp. Annars får vi utforska själva. Var är du på din inre resa? Har du fått inspiration och hjälp av andra? Fanns det insiktsfulla vuxna som vattnade din nyfikenhet? Finns de där fortfarande?
En sak är säker, vi slutar aldrig leta efter svar och mening och det är i sanning underbart!