När jag var i dryga trettioårsåldern inledde jag en relation med en man som jag kom att älska djupt, dock inte helt utan förbehåll. Kanske var det i insikten att det inte skulle bli vi på lång sikt som gjorde att jag värjde mig lite. Han var yngre, hade inga barn men med en stark önskan om familj och egna barn. Vi träffas och jag som just har separerat bara vet att jag inte kan skaffa fler barn. Jag har tre jättefina barn i två äktenskap och nej, det bara går inte att tänka sig att skaffa fler, jag tror helt enkelt inte att jag kommer att klara av det. Efter att ha brutit upp båda mina äktenskap när yngsta barnen varit i ettårsåldern är det nog så att jag inte är skapt för att klara att hålla ihop ett äktenskap när man har små barn. Så jag håller emot, han är tålmodig och säger efter ett par år att det är okej utan barn. Men hon, rösten inuti mig, vet bättre. Jag hör hennes vassa röst i mig som viskar,
— Han kommer att lämna dig ändå. Drömmen om barn är så djup i oss människor att om några år när du slappnat av lite kommer den där drömmen i honom om barn få honom att lämna dig för någon yngre kvinna som kan ge honom det. Han kommer att vara förkrossad av skuld och skam men han kommer att lämna dig.
Så viskar rösten i mig och under de fem år som vi är tillsammans kommer jag hela tiden säga till honom,
— Det kommer inte att bli vi på sikt, du kommer att lämna mig en dag för att få barn. Jag förstår och accepterar det.
Jag förstod ju att det var omöjligt för honom att motbevisa mig och jag la heller ingen skuld på honom för att han skulle lämna mig. Jag gjorde mig bara beredd på att dagen skulle komma. Åren går och vi har det väldigt bra på alla sätt utom just gällande den här stötestenen. Barn.
En dag ligger vi i badkaret och löser korsord som vi båda gillar att göra. En ordväxling om något sker och jag svarar med det vanliga,
— Nej, det kommer ju inte att bli vi.
— Okej, säger han, då går jag nu. Varvid han stiger upp ur badkaret och lämnar. Det är över.
Det går ett par månader och jag mår förvånansvärt okej, dejtar någon även om det inte riktigt känns något i hjärtat. Vi träffas någon gång fastän det officiellt är slut och en dag är vi bjudna till gemensamma vänner på middag. Jag hämtar upp hemma hos honom och jag får syn på datorns skärmsläckare med honom och en tjej i en kanot. Jag frågar och han bekräftar, det är hans flickvän.
Då först förstår jag, det är slut och han har gått vidare. Min ridå går ner. Jag bryter ihop och dagarna som följer är dimmiga. Det är som om det gått hål inuti mig, som om hjärtat brustit och det är ett hål, stort som en fotboll i bröstet där hjärtat en gång satt. Jag kan inte äta, färgerna är borta och det enda som känns är en intensiv smärta som fyller hela min kropp och själ.
Det tar ett halvår innan jag en dag slutar känna den mest intensiva smärtan. Jag går förbi en affär och det luktar nektarin från frukthyllan. Jag köper den och utanför affären slukar jag nektarinen som en törstande som vandrat länge i öknen. Jag förstår att livet vänt åter. Plötsligt tjuter det inte i öronen och kroppen längre, jag kan äta och njuta av saker igen.
Var det så att min upplevelse som vuxen triggade händelsen som barn? Jag vill tro det. Jag tror att det som hände när jag var vuxen öppnade luckan in till det stängda området i mig där minnet av att bli övergiven låg. Känslan blir därför den hos ett barn som blir övergivet, den är start och mörk och den uppslukar hela mig.
Det är välkänt att starka händelser som barn kan stänga områden inom oss. Som barn är det en ren överlevnadsreflex, du stänger av det som gör ont och som du inte kan hantera. I stället för att fortsätta vara arg och ledsen så gav jag bara upp i apati och resignation. Känslorna blev för stora och jag stängde helt enkelt bara av dem. Jag förstår också att jag efter detta blev ett barn som hängde mamma i kjolarna och hade det svårt när hon inte var där. Känslan av att bli övergiven låg där och spökade så fort hon inte var nära.
På så sätt måste jag ju också dra slutsatsen att det var bra det som hände där i trettioårsåldern, för jag fick chansen att läka ut övergivenhetssåret från det jag var liten. Min erfarenhet är just det att livet ger oss chansen att göra just det, bearbeta trauman och jobbiga erfarenheter från det vi är små. Ibland säger man att vissa verkar dras till samma typer av miljöer, människor och situationer som vi borde förstå inte är bra för oss. Men vänder vi på det kan vi också se det som att våra inre vill bli av med olöst bagage och därför söker sig just till miljöer som kan lösa det som ligger och blockerar i våra inre.
Jag minns att jag låg och vred mig och undrade vad jag hade gjort som förtjänat hålet i bröstet och smärtan i kropp och själ. Det jag inte förstod är att det var fyraåringens känslor som behövde bearbetas, det handlade alltså inte om att jag förtjänade det eller inte, det handlade om att mitt inre släppte fram det som faktiskt behövde städas ur.
Det var på gränsen till vad jag klarade av, men mitt inre ville vidare och förstod någonstans att en dag skulle jag må bra igen. Det gjorde jag med tiden och mycket kämpande och jag tror inte längre att vi är här för att vara konstant lyckliga, vi blir heller inte straffade när vi gör lärdomar som gör ont. Ibland behöver vi bara få läka ut och då behöver vi att gamla och oläkta sår öppnas igen så att de får chans att just läka ut ordentligt.
Vi blir alltså inte straffade utan utmanas att ta itu med saker vi behöver göra upp med. Vi lär oss viktiga saker som gör oss till bättre och helare vuxna. Vi kanske inte förstår det där och då, men insikten kommer så småningom och en dag skrattar vi och tycker att livet är lite skönare utan det där bagaget från då. Och våra inre fyraåringar ler